Historik över vägförening bildande m.m.

Vägföreningen bildades 1955 för att ta hand om vägarna inom dåvarande Veddige Kommun.

Bildandet av vägföreningar skedde i hela Sverige på denna tiden för att någon skulle ta ansvaret för de lokala vägnäten. Bildandet skedde genom Lantmäteriet försorg och alla fastighetsägare inom verksamhetsområdet "tvångsanslöts" till föreningen. Det var inte populärt när detta skedde men ingen hade något val. Ingen kunde stå utanför utan alla hade ett ansvar och fick bidraga med kostnaderna för sommar och vinterväghållningen och byggandet av nya vägar. 

Uttaxering skedde genom en beräkning av kostnaderna som kopplades till taxeringsvärdet på den enskilda fastigheten. Detta gjorde att två nästan likvärdiga fastigheter kunde få betala olika mycket trots att de var grannar och använde sig lika mycket av vägen.

Inga fastighetsägare inom Varbergs stad hade före kommunsammanslagningen behövt betala avgifter för sina vägar. Därför skulle inte de större tätorterna som gick upp i Varbergs kommun ej heller behöva göra detta.

Efter kommunsammanslagningen 1971 har Vägföreningen erhållit ett 100% bidrag för skötseln av vägarna. Därför upphörde utdebiteringarna någon gång omkring 1975 i Veddige Samhälles Vägförening. 

Fördel med detta är att ingen fastighetsägare har tvingats att betala avgift till vägföreningen efter detta.

Nackdelen är att vi inte kan nyinvestera utan att få detta godkänt av Varbergs Kommun.

VEDDIGE VÄGFÖRENING.

Tyvärr vet jag inte vilket år Veddige Vägföreningen startades. Jag gissar, att det var på 1950-talet. Det är först då kommunen börjar lägga sig i gatubyggnationen. På ett flygfoto från 1957 ser man, att villorna på Villagatan är helt nybyggda. Året därpå kommer Strängbetong, och man bygger villor utmed Strängvägen och Ringvägen. Kommunen var inte den ende exploatören. Chefen på Veddige Handelsförening, Sven Engberg, förlängde Villagatan över sin ärvda mark i Kleva. Ove Emanuelsson byggde först min villa och sedan sin egen på mark, som inte var planlagd i någon byggnadsnämnd. Därför fick han med egna medel bygga ut Furubergsvägen. Det var inte så byråkratiskt på den tiden.

Nästan alla de gamla invånarna i samhället hade byggt sina hus utefter Vägförvaltningens vägar. De flesta låg vid Boråsvägen eller Björkholmsvägen, som också kallades Frillesåsvägen och ibland Kullavägen. Sedan fanns det dessa små smala ”framkörsvägar” till de villor, som hamnat en bit ifrån dessa axlar.

Veddige är ju byggt på mark från två stycken bondbyar, Vabränna och Veddige kyrkby. Mitt emellan dessa byar låg en ”friliggande” bondgård, Porsma gård uppe vid berget, som ägde ett rektangulärt område från berget ner till Viskan. Den östra gränsen mot Vabränna gick mellan Edvin Johanssons cykelverkstad och Karin Sandbloms Konditori. Den västra gränsen gick mellan ”gettot” Sandal och Prästgårdens stora åker, där nu Videbo ligger.

Porsma gård hade förstås en egen väg från kurvan på Björkholmsvägen. Även Prästgården hade en egen ”framkörsväg” från Björkholmsvägen. Utmed dessa vägar byggdes också en del villor.

Dessa gamla invånare hade löst sina vägunderhållsproblem. De flesta fick vägen skött av Vägförvaltningen. Vad skulle de ha vägförening till? Varför skulle de solidariskt betala för skötsel av andras gator. Det blev förstås ett himla liv om detta. Jag vill minnas, att Veddige Vägförening så att säga tvångsbildades av Länsstyrelsen. Ett samhälle kunde ju inte expandera och fungera, om ingen tog hand om underhåll av gator och också skötte snöröjningen.

Jag minns en del kommentarer från den här tiden. Vahlund, som kommit med i kommunfullmäktige antagligen på ett KDS-mandat, yttrade en gång på ett sammanträde, då man skulle besluta om byggande av nya gator: ”Varför kan inte alla bo som vi utmed den stora vägen?” Vahlund hade den lilla manufakturaffären på hörnet vid Sandalsvägen.

Gustav Karlsson, ”Matte-Gustav” sa vid ett annat tillfälle: ”Varför kan di inte bygga ett söddet där punkthus, di har i Västra Frölunda. Där kan det bo 2.000 personer”.

Tankarna var många, och motståndet var starkt, men Veddige Vägförening bildades ändå. Den förste ordföranden blev A. Hvalgren på Kullagård. Georg Hallberg var med i styrelsen från början. Hvalgren ersattes senare av Göte Henriksson som ordförande. Han satt bara en kort tid. Nu blev Georg Hallberg ordförande, och han satt vid rodret i många år.

I början försökte man sköta gatornas underhåll med de medel, som medlemmarna betalade i årliga medlemsavgifter. Gatorna var hemska. Det fanns bara grusvägar. Efter kraftiga regn såg gatorna ut som den lilla vägen, vilken går nedanför idrottsplatsen idag. Det var jättestora gropar, fulla med vatten. Många vägrade betala sina medlemsavgifter, innan de gick till indrivning.

Det kom in nytt folk i Vägföreningen. Polisen, Rune Härdeman, blev sekreterare. Ove Emanuelsson kom med i styrelsen. Nu började det hända saker. Tillsammans med Hallberg gjorde de upp en plan. Man skulle hårdbelägga gatorna och förse dem med riktiga rännstensbrunnar. Det behövdes mycket pengar. Man lånade kr. 400.000. Styrelsen fick skriva på som borgensmän.

Nu började allt fungera. Medlemmarna blev positiva. Pengarna flöt in, och det hela rullade på.

Det var en lång inledning, men nu över till gatunamn.

Ett gammalt dokument från 1962 visar Vägföreningen logotype och beskriver även vad det kämpades för. Efter 40 år så har vi inte sett mycket av de gångbanor som det framfördes önskemål om då. Det som anges på kartan som Ringvägen är inte den Ringvägen som vi känner till utan heter numera Skolgatan. Planerna för Ringvägen ändrades innan den slutgiltigt fastställdes och börjades byggas. 

Det som nu heter Ringvägen är ingen Ringväg. Den blev aldrig färdigbyggd. Delen mellan Strängvägen och Villagatan genom kullen blev aldrig klar. Till stor nackdel för busstrafiken genom samhället bl.a.
Så kan det gå!!